Världens längsta inlägg, men läs ändå ...

Även om jag inte har lämnat Övermora på hela helgen har jag hunnit uppleva en hel del.
Under lördagen städade jag mitt rum, och jag hittade mina fotoalbum. Jag såg bilder på Rasken, Domino, Krim II, Ballad och Olga, fem fina och underbara hästar som har gett mig underbara minnen som jag kan ha med mig hela livet! Jag fick se bilder på när Hugo och Fabian var små.. Jag fick se bilder på min lillebror, från den tid då han inte plågades utav små svin ifrån skolan.
Med andra ord, jag fick se de lyckliga tiderna ifrån mitt förflutna.
(Och rummet blev väldigt fint!)
Under söndagen tog jag en promenad i skogen, samt runtom i byn. I skogen kom jag att tänka på kojan som jag hittade, och hur det hela saboterades (fråga inte, det är en lång historia). Jag började minnas promenaderna jag tog under somrarna. Jag gick sedan förbi Sandra Zeinoffs hus, Sandra är för övrigt en föredetta kompis, och jag började tänka på alla de gånger som jag varit hemma hos henne, och alla de gånger vi umgicks med varandra. Jag gick förbi Emma Turpeinens (ännu en föredetta kompis) gamla hus och även här började jag minnas alla de gånger som vi lekte med varandra. Hennes hund dök upp i mitt huvud, jag kunde se vardagsrummet, köket, jag kunde till och med minnas husets lukt.
Alla dessa minnen från idag påminde mig om alla de gånger som jag helst vill glömma. Att återuppleva känslan att vara övergiven och sviken var inte så kul.
Att få återuppleva den känslan, då jag upptäckte att de inte ville vara mina vänner längre, gjorde lika ont nu, som det gjorde då.
Jag gick även förbi "Musteriet", där en viss Jonas Gustafsson bor. Känslan här var fördomar, riktade mot mig. Fördomar som uppstått utefter vad någon har sagt om/gjort mot mig. Även denna känsla var otrevlig.
Hela helgen har jag tvingats uppleva minnen.
Minnen som får mig att vilja gå tillbaka till den tid då man inte behövde bry sig om vad som hände runtomkring en.
Minnen som påminner mig om att världen är ett hemskt ställe.
Men alla dessa minnen har format mig till den jag är, och på grund av detta vill jag inte att det som skett skulle ske på ett annat vis, för vem vet vem jag då skulle ha varit idag... Samtidigt kan jag inte sluta tänka på vad som hade hänt, om jag bara fick en andra chans.